тусăмсем пĕлеççĕ: ETT STYCKE BRÖD

тусăмсем пĕлеççĕ18.04.2008 20:387827 хут пӑхнӑ

Ева Лисина şyrnӑ Annika Bäckström švetle kuşarnӑ «Horisont» šurnalta tuhnӑŞӑkӑr cӗlli («Ҫӑкӑр чӗлли») kalav.

Eva Lisina
ETT STYCKE BRÖD

en berättelse

"ingenting är mer dyrbart än bröd", säger tjuvasjerna.

Jag vet det, har vetat sedan jag var liten. De dagar då jag fick bröd att äta står som milstolpar genom min barndom. En av dessa dagar dyker upp i minnet... Så väcker mig mamma i gryningen:
- Dom säjer att invaliderna ska få rätt att slå stubbåkern i år. Du kan ju själv se: vår Lizuk är långtifrån frisk. Om du skulle ta henne till sjukhuset. Kanske ger dom henne invalidstatus, i så fall kommer vi att ha hö. Utan ko är det ute med oss, säjer mamma, och en skräck griper mig genast. Nu kommer hon strax att säja: "Det finns ingen utom du som kan gå." Nej, det är sant. Vi har ingen annan. Och mamma måste gå till kolchosfältet och rensa rödbetor, hennes lott är översållad med ogräs, troligen blir hon inte färdig idag heller.
Min syster är elva år, hon är två år äldre än jag. Tidigare var Lizuk alldeles normal, men för ett år sedan hände det något med henne: hon blandar ihop allt, tidvis förstår hon ingenting alls. Och i byn har man börjat kalla henne "tok- Lizuk".
- Om dom ger Lizuk invalidstatus kommer vi att ha pengar, då ska jag sy dig en ny klänning, säjer mamma och ser på mig bedjande. - Det finns ingen utom du som kan gå.
Jag vill väldigt gärna tro att hon verkligen ska sy mig en ny klänning, men jag vet att av detta blir ingenting - i vårt hus finns alltför många hål. Och mitt hjärta känns så tungt som om jag skulle ha gått vilse i en mörk skog. "Kära gud, kära gud!" tänker jag." Var ligger detta sjukhus? Vart ska vi gå? Och hinner vi tillbaka innan kvällen?"
Men mammas röst blir säkrare, hon blir så upptänd som ville hon meddela mig en glad nyhet.
- Och du vet, i distriktcentrum har dom en matsal, du tar Lizuk till sjukhuset och går dit, dom säljer ofta bröd där. Om dom inte säljer särskilt kan du ta soppa, till soppan ger dom dig säkert ett stycke bröd.
Bröd?! Den långa vägen skrämmer mig inte längre. Mammas ord trängde till mitt hjärtas mest hemliga vrå. Ibland under skördetiden delades det ut en hel skiva bröd åt var och en i vår kolchos, också jag hade fått smaka. Men vid mina nio år, född under krigsåren, kunde jag inte minnas att mamma någon gång skulle hade bakat bröd.
För brödets skull var jag beredd att gå om så till världens ände.
- Men är det långt till sjukhuset? frågar jag, fastän jag vet att jag hur som helst kommer att gå.
- Åtta verst. Du går ut ur byn och fortsätter till byn Turchan. Kvarnen där syns på långt håll, ta sikte på den, vik inte av någonstans, följ bara vägen så kommer du till distriktscentrum. Sjukhuset är i en lång vit byggnad.
I glädjen över mitt samtycke blir mamma plötsligt tyst och ger mig en lång blick, som om hon tvivlade på något. Sedan suckar hon och omfamnar mig hårt. Mamma omfamnar mig, men jag känner mig föräldralös - jag måste ge mig bort till okända, avlägsna land. Innan vi går dricker Lizuk och jag varsin kopp mjölk. Jag känner på tygbiten som mamma har lagt in pengarna i. Sedan tar jag Lizuk vid handen och vi går ut i bygatan.
- Tok-Lizuk! Tok-Lizuk! skriker barnen.
Jag skulle ha satt efter dem, men det är bråttom nu, därför säger jag ingenting där jag går. Lizuk traskar tyst efter mig som en sjuk lammunge.
- Tok-Lizuk! Tok-Lizuk!
Jag vill komma ut ur byn så fort som möjligt, för att slippa höra dessa smädelser. Pilträden i byn Turchan tycks högre och mörkare än våra, de liksom frågar: "Vad gör ni här?" För att komma längre ifrån dem drar jag Lizuk mot vägens mitt. Vägen är också annorlunda här, fast den är täckt av damm går man på den som på vassa stenar. En pojke kommer rusande efter oss, grensle över en käpp. Vi springer undan, och för att gömma oss för honom springer vi in i något slags hus med dörren på vid gavel. Det är en affär, visar det sig. Om det nu var för att jag var hungrig då jag jag gick hemifrån lägger jag genast märke till en stor låda med karameller. Lizuk har också märkt den, nu rycker hon mig i ärmen:
- Elja, köp karameller åt mig, köp!
Jag löser hastigt upp knytet. Men genast känner jag som en stöt: jag skulle ju köpa bröd! jag måste gömma knytet. Men Lizuk, som alltid är så stilla och lydig, hakar sig fast vid det, biter tänderna samman och drar det till sig. Jag knuffar undan henne men gång på gång kastar hon sig över mig. Expediten ser förvånat på oss. Med all min kraft tar jag tag i Lizuk och släpar henne ut på vägen.
Jag stannar för att dra andan. Vi måste ha sprungit. På båda sidor syns jämna falt. Vid kanten av vägen står en kvarn. Dess väldiga skugga darrar över rågfältet. Långt borta syns ett träd. Det står där ensamt mitt i det vida fältet, av någon anledning känns det som besläktat och nära. Jag ser mot det och lugnar mig småningom.
Ljusstrålarna flödar som skållhett vatten. Ögonen klibbar samman av svett. Grässtrån breder kraftlöst ut sig längs stigen. Inte bara dammet känns hett, t o m löven avger hetta. Vi går ner i en sänka och stannar vid ett träsk. Här är grässtråna tjocka och spänstiga, som om de skulle ha sugit liv ur alla de andra, dammiga, slokande. Vi särar det svala lövverket, öser av vattnet med händerna, tvättar av oss. Men vi har inte tid att vila. Lizuk andas tungt, för vart tionde, femtonde steg ber hon att få sätta sig. Men om vi nu sitter ner blir det svårt att stiga upp sedan - det fattar hon inte.
Vägen är ändlös. Jag får en känsla av att vi inte alls går dit vi ska, utan går bara för att vi måste. Alldeles utmattade hamnar vi vid middagstid i en stor by. Antagligen känner folk inte varandra här, de hälsar inte ens på varandra. Jag tar Lizuk vid handen. Jag skulle vilja veta vad det här är för en by men vågar inte fråga. Och plötsligt ropar min syster och jag till av glädje: en vagn, lastad med all slags lump kör ifatt oss. Det är en lumphandlare som vi känner, han åker omkring i alla byar, brukar komma också till oss. Lumphandlaren stannar sin häst, vi får sätta oss bland säckar med trasor och smutsiga fållar.
- Från vilken by kommer ni? frågar lumphandlaren.
- Vi är från Sinjalo.
- Vems barn?
- Vi är barn åt Chevedús.
Han känner vår mamma också! Det inger mig mod och jag frågar honom var matsalen här kan finnas och när den är öppen. Vilken lycka: matsalen är öppen varje dag!
- Bakar dom sitt bröd själva?
- Nej, bageriet ligger bakom matsalen, det är där dom bakar.
Bageriet, detta lilla hus med svart plåtskorsten, trollbinder mig alldeles, det tycks mig vara det förlovade land där de goda hjältarna i sagan hamnar till slut. Vinden kommer med honungsdoft över vårt lass som luktar av instängdhet och lagård. "Det luktar bröd..." föresvävar det mig.
Vi klättrar ner från lasset vid matsalen. Jag vill gå dit och se efter om där finns bröd, men fattar ändå ett annat beslut: först måste vårt ärende uträttas. Jag ska göra vad jag ska, men sedan ... sedan blir det fest! Jag tar min syster vid handen och leder henne till det vita huset. Gården är stor och grön. På nyhyvlade plankor sitter folk i mörkblåa rockar. En kvinna hänger vittvätt över linor som spants mellan träden.
Hand i hand går vi in på sjukhuset.
Där inne är en lång korridor. På båda sidor finns dörrar. Framför en av dessa har en skara invalider samlats. De som inte fått plats på bänken står eller sitter på golvet.
- Undersöker man invalider här? frågar jag en lång man. Han försöker svara, men hans huvud börjar skaka. Jag blir rädd och tar ofrivilligt ett steg tillbaka. Mannen blir rädd själv när han ser hur han har skrämt mig, för att dämpa sin hesa röst håller han handen för munnen, med den andra visar han mot dörren.
Vi går bort från honom och tar plats på golvet. I jämnhöjd med min axel har någon sträckt ut sitt uppsvällda ben, omlindat med en ylleduk. Jag lyfter mitt huvud och ser en gammal kvinna bredvid mig på bänken, det är hennes ben som har blivit så svullet. Hon vill säga mig något, men någon blir uppropad med sitt namn och alla tystnar genast. Den långa mannen går mot rummet, han darrar i hela kroppen. Benen i hans fingrar stöter mot dörrens järnhandtag. Någon öppnar dörren åt honom och han går in.
- Vad är det med honom, frågar jag min grannkvinna.
- Oj, flicka lilla, kriget... Se på honom, så ung men redan alldeles grå...
- Och vad har hänt med er fot? fortsätter jag mina frågor.
- Vi arbetade i slåttern till sent, så skadade jag mig i mörkret.
- Det är bra. Ni får invalidstatus utan vidare. Men min syster har både armar och ben hela, det är bara i huvudet på henne som det går runt.
Plötsligt hördes ett brak i rummet. Sedan hördes rosslingar och stön. En ung kvinna i vit rock sprang ut, efter ett ögonblick kom hon tillbaka med en flaska i handen. Kön rör sig en aning; folk går in och ut. De skulle alla kunna ha varit friska och starka, men den ene saknar en arm, den andre ett ben. Jag erinrar mig mammas ord:"Låt vara utan armar och ben, eller blind, bara er far kunde komma tillbaka från kriget..." Nu ser jag på dessa människor, vem som helst av dem kunde vara min pappa... Någon rycker mig i axeln.
- Inte gråta, inte gråta, lilla vän.
Den som som försöker lugna mig är min granne. Han sitter på en liten vagn, fastgjord med en rem. Hans ben är amputerade ovanför knäna. Stumparna har han svept in i de tomma byxbenen, som glänser som gammalt skinn. Men det hemskaste är hans armar: alltför långa för den korta, kvadratiska kroppen, de platta handflatorna ser ut som fotsulor.
Men hans röst är vänlig.
- Ni får snart gå hem nu. Har dom skrivit upp era namn? Att man måste skriva upp sig får jag höra först nu.
Den benlöse skjuter ifrån sig med båda armarna, hans lilla vagn rullar längs korridoren. Han leder mig in i ett litet rum och förklarar någonting där. Man frågar mig från vilken by jag kommer och om mitt ärende, och fyller i något papper.
Vi återvänder. Det är kallt i korridoren. Fönstren som vetter åt väster tycks alldeles svarta. Oväntat hör jag vårt efternamn. Antagligen är det ett sammanträffande, Lizuk och jag måste fortsätta att vänta. Men den benlösa farbrorn nickar åt mig och ler, han ansikte som påminner om sprucken lera lyser upp vänligt.
- Gå nu, gå, man kallar er.
Någon knuffar mig i ryggen, någon öppnar dörren, och vi befinner oss i ett stort rum. De är tre som sitter vid ett långt bord: en kvinna med glasögon, en man och samma unga kvinna som sprang ut efter medicin. Lizuk trycker sig intill mig. Jag sätter henne på stolen som står framför läkarna, och för att hon inte ska känna sig rädd lägger jag min hand över hennes axel. Kvinnan med glasögon är den första som ställer frågor och hon ser på oss så oavvänt att Lizuk tar tag i mitt förkläde, och jag vill gömma undan mina bara fötter. I förskräckelsen vet jag inte vad jag ska svara. Hon väntar, sedan blir hon förargad, av någon anledning grälar hon på min mamma:
- Sedan undrar man över var såna här kommer ifrån, dom får ju gå lösa från det dom är små.
Då stiger den andra läkaren upp bakom bordet, han kommer fram till oss, klappar Lizuk på huvudet och frågar om vår mamma, var hon arbetar och varför hon inte kunde komma själv. Sedan riktar han sig till patienten:
- Är det vinter eller sommar nu?
Lizuk vänder sig till mig som för att fä hjälp. Men läkaren ger tecken åt mig att hålla tyst. Lizuk griper tag i mig och viskar:
- Det är kallt! Jag fryser! Vinter!
Kvinnan med glasögonen brast i skratt. Men jag kunde knappt låta bli att gråta.
- Vad såg du på vägen då du gick hit? frågar kvinnan. - Jag såg karameller... svarar Lizuk tyst.
Man ställer inga fler frågor till Lizuk. Den unga kvinnan lyssnar väldigt länge på hennes hjärta, kontrollerar hennes ögonbotten.
- Din syster är inte sjuk, summerar kvinnan med glasögon sedan. -Hon måste bara få bättre mat, hon behöver smör, ägg och grädde.
I hennes uppräkning förvånar mig ordet "grädde". Kan den verkligen ätas?! Man samlar den till smörkärning, smöret som man får ger man till staten, kärnmjölken blir kvar åt oss. Medan jag tänker över detta skriver läkarna ut något papper åt oss.
Till slut går vi ut i korridoren och jag sträcker lättad fram mitt papper till den benlösa farbrorn. Det visar sig att en människa kan bedövas av vanliga ord:
- Flicka lilla, det här papperet hjälper er inte. Din syster fick bara tredje kategorien. Gå tillbaka in och tala med läkarna. Säj det till mannen. Han måste förstå. Säj honom rätt ut. Dom slutar snart, vänta en liten stund.
Lizuk darrar. Också jag fryser. I stället för att fråga om saken fyrar jag av något helt annat:
- Men hinner vi gå till matsalen först?
- Ni hinner! Har ni pengar med? I så fall kan ni gå dit, äta och komma tillbaka sedan.
Vi går ut på den soliga gården. Av att ha suttit så länge i den mörka korridoren blir det mörkt för ögonen, jag ser gula och gröna cirklar flyta framför mig. Vi har inte mod att gå in i matsalen genast - vi står och trampar vid dörren.
- Ska ni till matsalen? Gå in i så fall, vi stänger nu strax, säger flickan som står på trappan. Och hon lägger verkligen haken på dörren alldeles efter oss.
- Flickor, vad vill ni ha?
- Bröd.
- Brödet är inte till salu.
Men jag låter mig inte nedslås, jag kommer nogsamt ihåg min mammas anvisningar, så jag löser upp mitt knyte och sträcker fram ett skrynklat papper:
- Ge mig en skål med soppa då. Och bröd tillsammans med soppan. Vi är två. Man väger upp två brödstycken åt oss. Försiktigt, som hade det varit två nykläckta
fågelungar, lägger jag dem på min handflata. De är ännu varma. Det vattnas i munnen på mig. Men vi ska inte äta dem nu. Min dröm är - som en saga: då vi går hem ska vi sätta oss på fältet vid vägen: fältet är väldigt-väldigt, långt borta syns det där trädet som jag kände som besläktat, jag och Lizuk sitter i gräset och ser på det, ingen får vara med, jag ska skära det ena stycket mitt itu och utan att skämmas för någon ska vi äta brödet långsamt-långsamt, länge-länge... Det ska bli fint att komma hem med det andra stycket... Och där delar vi det i tre bitar - och så ska vi igen äta bröd!
Man bär fram en skål med soppa till oss. Mamma har lärt oss att dela all mat lika, och vi bestämmer att vi ska äta soppan i tur och ordning. Men att vänta medan Lizuk sväljer sin sked är en plåga: igår åt vi ängssyra, kanske därför eller för att hon är förkyld är min systers läppar nu svullna, hon kan inte svälja den heta pepprade soppan, väntar på att den ska svalna, blåser på den. Det är som ett hån mot mig, det plågar mig in i själen. Jag står inte ut, försöker komma på något annat sätt. Lizuk går med på det utan protester. Nu ska var och en ta två skedar åt gången. Jag sväljer dem blixtsnabbt. Troligen har Lizuk förstått hur jag plågas, nu blåser hon inte längre, hon skyndar sig, stönar av smärta efter varje klunk.
Då det var kvar tre-fyra skedblad i botten av skålen fick jag se doktorn gå förbi fönstret. Vart var han på väg? Var deras arbete slut redan? Och han skulle gå hem nu? Sedan skulle det inte gå att fä tag i honom.
- Lizuk, sitt kvar här, ät inte av soppan utan mig. Och rör inte brödet! befaller jag och rusar ut i bygatan. Jag hinner upp doktorn och tar honom i ärmen.
- Farbror! Farbror doktorn! Jag visar honom mitt papper.
- Ger dom oss hö med det här papperet?
Doktorn förstår inte vad jag säger. Då frågar jag om igen:
- Ger dom oss hö med det här papperet? Ger dom oss tillstånd att slå gräs? På doktorns min inser jag plötsligt att med det här papperet kommer man inte
att ge oss någonting. Framför mig i kanten av den ljusa himlen gungar solen upp-och-ner, upp-och-ner, dess röda strålar kommer krypande mot mig i en bred ström över plåttaket. Jag kan inte ge en ordentlig förklaring. En klunga samlas omkring oss. Man hör ett vilt skrik. Den som skriker är jag.
- Vi kommer att dö. Utan kon dör vi!
I minnet virvlar de vinteraftnar då vi gick för att stjäla halm från kolchosen: långt borta från byn, på ett falt, öppet för alla vindar, ligger en stack, du drar och drar i den isiga halmen medan du själv darrar av skräck - i nästa ögonblick kommer vakten och tar dig... Bedövad skriker jag ännu högre. Doktorn klappar mig på huvudet. Hans ord når mig som genom en tjock vägg.
- Hade ni bott i staden skulle vi ha räknat din syster till första kategorien. Nu har hon ju armar och ben i behåll, så vi kom fram till att på landet kan hon ju arbeta, och därför gav vi henne tredje kategorien.
Och jag som trodde att vuxna aldrig misstar sig. Jag flämtar, min andhämtning är som en liten bäck som försöker kasta undan en sten som hindrar dess lopp.
- Farbror doktorn! Vad är det du säjer! Man kallar henne för "tok-Lizuk"! Hur kan hon arbeta! Igår rensade hon rödbetor med mamma, i stället för ogräset ryckte hon opp alla rödbetorna! Sedan skällde arbetsledaren ut oss! Han sa att för sån här skadegörelse borde man sättas i fängelse ...
Mina krafter är uttömda. Jag gråter. Doktorn fortsätter att klappa mig på huvudet.
- Lugna dig, lilla vän, lugna dig. Det är sent nu, läkarna har gått hem. Kom hit med din syster i nästa vecka. Vi ska undersöka henne en gång till. Jag ska göra allt för att ni ska kunna ha er ko. Det lovar jag dig. Det här pappret kan du lämna här. Och du kan säja din mamma att allt är som det ska, det är bara stämpeln som fattas. Men gå din väg nu, det är kväll redan.
Jag torkar mitt ansikte med förklädesfållen, pressar båda händerna mot mitt huvud som skakar av hicka medan jag springer efter brödet som jag lämnade i matslen. Lizuk sitter på trappan, framför dörren till matsalen hänger ett lås.
- Brödet! Var är brödet?! skriker jag. Lizuk rusar upp och ser sig omkring. Med en enda blick griper jag tag om hela henne: förklädesfickan är tom, i handen har hon heller ingenting.
- Brödet! var är brödet, säj någonting! Lizuk darrar.
-Jag...jag....jag vet inte...
Jag rusar mot matsalens fönster. Tar tag i fönsterluckorna, häver mig upp, tittar genom rutan: där finns bara tomma bord. Åter står jag framför Lizuk.
- Var har du gjort av brödet?!
- Jag vet inte... Dom sa att dom skulle stänga, och jag gick ut strax efter dig. Men brödet var ju inte vårt, det blev kvar på bordet... Allt höljs i mörker. Och i centrum av detta mörker är Lizuk, hon som låtit brödet gå förlorat. Åter kastar jag mig fram. Mina knytnävar slår mot något mjukt. Marken gungar under mina fötter. Matsalen ömsom försvinner, ömsom kryper den emot mig, gnistrande med sina fönster. De svarta fönsterramarna står framför mig som rader av kors på en kyrkogård.
Jag stiger tillbaka. Och mina knytnävar slår och slår som kedjor. Först då ett svagt ömkligt skrik tränger upp slocknar med ens hela styrkan i mina armar och ben och jag sätter mig ner på marken. Matsalens gamla stockar har samma färg som rågbröd, från mossan mellan stockarna känns lukten av rågbröd. Den dammiga marken - som botten av en ugn - är het och doftande. I denna värld, som doftar av bröd och har färg av bröd är bara min systers ansikte rött av blod...
Vi tar varann i händerna och springer. En ljum vind prasslar. Solen går ner. På himlen syns moln - som en flod med stränder av guld och en krusning av guld över vattnet. På det stora fältet är de två flickorna bara som två grässtrån, redan en svag vind böjer oss som stäppgräset. Över rågen dallrar den nedgående solens strålande rundel. Jag tycker synd om den, synd, för jag vet ju att den bör väcka glädje i hjärtat, men nu tycks den lika överflödig som ett silversmycke på en hungrig kvinnas hals. ... Någon skyndar oss till mötes. Stegen av - vår mamma...
Tydligen har mina tårar under hela dagen inte hunnit sina. De sista dropparna, så heta att de skulle kunnat framkalla blåsor på kroppen, faller på mammas förkläde.
- Nå, har ni ätit bröd nu? frågar mamma.
Någonting väser i bröstet på mig, jag försöker svälja en klump som satt sig på tvären, men jag kan varken svälja eller spotta ut den. "Nej, det har vi inte", vill jag säga, men jag uttalar något helt annat:
-Ja, det har vi.
- Men, min lilla flicka, varför är du alldeles blodig? omfamnar mamma Lizuk. Min syster ser på mig, sedan gömmer hon huvudet under mammas förkläde. Jag
ser hur hennes nyckelben skakar under förklädet. "Åh!", säger mamma och trycker oss intill sig med båda armarna, en från var sida. Mina ögon torkar. Jag blir fri i själen som vinden över ett slaget fält. Jag berättar för mamma allt så som doktorn har lärt mig. Mamma skrattar, gläder sig som ett litet barn.
Vi kommer hem när det är mörkt. Med detsamma efter kvällsmaten somnar jag. Jag har en underbar dröm. Som att mamma skulle ha gjort upp eld i ugnen. På bordet står ett baktråg - puff!puff! höjer sig degen.
- Oj-oj-oj! bara den inte jäser över! ängslas mamma alldeles som kolchosordförandens fru (jag har sett det själv, så jag vet). Hon kommer med mjöl, strör ut det på en bräda och börjar knåda degen.
Då knackar det på fönstret. Med mina läppar tinar jag upp isen på fönsterrutan och ser ut på bygatan genom det lilla hålet. Där ute har det blåst upp till snöstorm, jag ser kanten på grannhusets halmtak ryckas loss i stötar. En flock barnungar står utanför vårt fönster. De ropar på mig.
- Elja, kom så ska vi gå och stjäla halm! Men jag säger till dem:
- Vi har vårt skjul fullt av hö! Nu går jag ingenstans! Förra året gick jag jämt, och gick miste om så många lektioner. Nu vill jag inte gå miste om en enda lektion. Jag tänker vara flitig i skolan och studera till läkare. När jag blir läkare ska jag dela ut hö åt er alla.
Vare sig de hörde vad jag sa eller inte, men i kamp med den rasande snöstormen började de röra sig ut i faltet. De yrande virvelvindarna sopar snön under fötterna på barnen, de faller och försvinner med sina kälkar i en driva. Inne är det varmt. Mamma krafsar redan glöden ur ugnen, de blå lågorna flammar upp, slocknar, jagar varandra. Nu sätter mamma in brödet i ugnen. Vi har brödet inte som en rund bulle, utan i uppskurna skivor. Jag ler. I detta leende smälter allt det onda och en känsla av lycksalighet infinner sig. Jag uthärdar den inte och mina ögon fylls av tårar. Jag är den lyckligaste flickan i världen. Jag väntar på att ett stycke bröd ska bli gräddat...

Översättningen är gjord efter en auktoriserad översättning till ryska från tjuvasjiska.
Annika Bäckström

Ҫӑлкуҫӗ: http://mirontoli.blogspot.com/2008/04/ett-stycke-brd.html

Редакцирен: Статьяна вырнаҫтарни редакци автор шухӑшӗпе килӗшнине пӗлтермест.

[Комментариле]